Modiga stammare

(Ok, jag skrev det här på min telefon, så förlåt för ev gräslig formattering)

Idag hölls, som tidigare nämnts, föreläsningen av två personer som själva stammar. De kom på besök för att berätta om sina upplevelser av hur det är att vara stammare och hur de hanterar sin åkomma i sin respektive vardag.

Att beskriva det hela som intressant är närapå en underdrift, då vi som svenska logopedstudenter inte fått uppleva en liknande undervisningssituation.
Det var mycket imponerande att se två unga män sätta sig själva i en situation som är något av det värst tänkbara för en stammare - att tala inför en folksamling - och samtidigt vara fullständigt öppna med sina svårigheter och ingående beskriva sina olika undvikandebeteenden.

De berättade om sina olika tekniker för att undvika stamningen, den ena bytte ofta ut eller undvek vissa ord och beskrev sig själv som en vandrande ordbok eftersom han varit tvungen att lära sig så många synonymer till svåruttalade ord under sina år. Den andra hade tekniker för att "sätta igång sin röst", som han uttryckte det, vilket kunde innebära att han stampade med foten i golvet ett par gången för att skjutsa på ordet, eller att stoppa handen i fickan och knäppa med fingrarna.

Och förutom att berätta om sina knep och sekundära beteenden så fick man samtidigt se prov på dessa i realtid, både avsiktligt och oavsiktligt, vilket var mycket lärorikt.
För trots att båda två uttryckte att det var mycket lättare att tala inför en grupp människor som de visste hade förståelse för deras stamning, och att deras tal flöt ovanligt bra under hela timmen de talade, var stamningen ändå ständigt närvarande; vilket i sig är något att ta med sig som logopedstudent.

Förutom att det var lärorikt för oss som lyssnade, så var det tämligen uppenbart att det var befriande för båda två att berätta om dessa svårigheter, att få lov att uttrycka sådant som så ofta fått bli osagt och att få lov att få förklara varför det helt enkelt skiter sig i vissa situationer, som t ex i telefonen, för folk som förstår och som lyssnar.
Om inget annat så understryker detta verkligen vikten och betydelsen för gruppterapi som led i logopedisk behandling av stammare.

Efter att de båda stammarna lämnat oss fick vi uppleva en annan sida av utbildningen som skiljer sig mot vår i Sverige. Det kom en kvinna som söker jobb på institutionen för logopedi här på SFSU och höll en föreläsning för oss, som ett led i sin anställningsintervju. Det är nämligen som så att institutionen vill ha studenternas åsikt om vem de ska anställa så därför får de sökande gå på en slags audition där de får flexa sina föreläsningsskills och så får studenterna efteråt utvärdera föreläsningen på en blankett (likt den vi berättat om tidigare) och så ingår den bedömningen i beslutet om vem som får jobbet. Som Idol fast inom akademin.
Vad jag tyckte? Hon pratade lite för fort. "Next!"

Nu är klockan 19 vilket innebär att en tre timmars dysfagiföreläsning kickar igång om tio minuter. Planen är att ladda upp med kaffe kaffe kaffe och kanske en donut. Får se hur det går.
Sitter just nu i ett uppehållsrum fyllt med arkadmaskiner (se bild). Inga ljudabsorbenter i taket. Oerhört ogynnsam pluggmiljö. Ajabaja SFSU.
(Fast i det mesta andra får de toppbetyg. T ex väder)

Tjena!